2012-07-16

AIK Fotboll 2012 - mediokert och visionslöst!

Med exakt halva serien spelad så parkerar AIK på en femte plats med 24 poäng på 15 matcher. Ett godkänt facit kan tyckas...om man är supporter till Åtvidaberg eller Häcken!

Sista säsongen på Råsunda skulle bli en "fest" sas det. Nu råkar vi ogilla ordvalet "fest" i samband med fotboll då det signalerar kvällstidningsrubriker, clownhattar eller någon annan form av cirkusföreställning. Fotboll är viktigare än så. AIK är definitivt viktigare än så. Det här är på riktigt!

Vi AIK-supportrar gjorde vårt bästa för att haussa upp och bjuda till show på Råsunda denna historiska sista säsong. Tyvärr så kan vi inte säga detsamma om klubbens spelare och ledning. En bedrövlig inledning av Råsundaåret gav noll segrar på de fyra första hemmamatcherna med de värsta enskilda upplevelserna i derbyt mot Dif där enbart ett självmål räddade en poäng och mot GIF Sundsvall där ett destruktivt och tillbakapressat AIK hade tur som fick med sig en poäng. Mot Sundsvall. Hemma på Råsunda! Lägg där även till direkt bedrövliga insatser på bortaplan mot Malmö och nu senast mot nykomlingen Åtvidaberg, allmän dödgrävarfotboll samt ett sjupoängsavstånd till serieledande Elfsborg och det är förståeligt att många supportrar börjat misströsta. Det här är inte AIK. Att resa till Östergötland och möta Åtvidabergs FFKopparvallen kändes på förhand lite som att åka till Barcelona och möta BarcaCamp Nou... Att Magnus Eriksson (stiligt att inte måljubla!) skulle springa sönder vårt försvar och även göra mål på oss hade vi inte ens gett 1,01 i odds för. Det saknas tro, hopp och glädje både för och i dagens AIK-lag och det smärtar att se hur vi viker ner oss mot ett brukslag från en håla med 6000 invånare.

Att det är en sanslös kvalitetsskillnad mellan europeisk fotboll och den smörja vi matas med i Europas 24:e bästa liga Allsvenskan blir vi påminda om varje gång vi reser runt i Europa eller sätter på våra TV-apparater. Det är som att jämföra herrfotboll med damfotboll. Av den orsaken så ska man egentligen undvika dylika jämförelser. Men, vi har ändå rätt att ställa krav också på våra inhemska så kallade stjärnor. AIK:s fotbollslag består av välbetalda och privilegierade heltidsproffs som tränar fotboll 1 ½ timme per dag, sex dagar i veckan och spelar match á 90 minuter den sjunde dagen. Max. De representerar Sveriges största idrottsförening med landets högsta publiksnitt. Det verkar inte hjälpa. En enkel bredsidespassning på fem meter blir som att bestiga Mount Everest. Att faktiskt se och genomföra ett instick till en löpande anfallare kan vi bara drömma om. Att sätta en boll framför en spelare med fart händer alltför sällan. Den tekniska kvalitén är skrattretande låg. Kvalitén vid inlägg eller fasta situationer som frisparkar och hörnor är bedrövlig för att inte tala om kvaliteten vid avgörande moment som målchanser. Det är ingen tillfällighet att den här klubben fortfarande inte haft en skytteligavinnare sedan Kurre Hamrins dagar (år 1955!).

Det finns bara ett sätt att bli bättre på någonting oavsett om det handlar om att plugga till en tenta, spela piano eller fotboll. Och det är att träna, träna och träna på det. Att stanna kvar efter träningen och träna mer. Öva på enskilda moment. Att utveckla sig ytterligare. Att leva för sin sak. Att uppträda som ett proffs i alla lägen 24/7. Be a winner in everything you do. Tränar vi för lite i den här klubben? Tränar vi på rätt saker? Varför blir vi inte bättre? Som lag? Som individer?

De utvecklingssteg som laget tog 2011 efter den katastrofala säsongen 2010 har inte fortsatt under årets säsong. Vi är inget bottenlag. Men heller ingen seriös guldaspirant. Vi kan en bra dag slå vilket lag som helst. Men också förlora mot alla. Det är mediokert och det är visionslöst. Vi saknar en AIK-mässig identitet i vårt spel och vare sig vi supportrar eller spelarna själva verkar tro på det vi håller på med. Och precis som att det saknas kvalitet i spelartruppen så saknas det även kvalitet i tränarstaben. För låt oss prata allvar här:

Hur många AIK-supportrar anser att chefstränare Andreas Alm har utvecklat laget? Hand upp.
Hur många AIK-supportrar tycker att chefstränare Andreas Alm står för en offensiv och vägvinnande fotboll? Hand upp.
Hur många AIK-supportrar tror att chefstränare Andreas Alm kommer att vinna titlar till oss? Hand upp.

Ingen? Nä, vi trodde ingenting annat heller. Mediokert och visionslöst var orden.

Andreas Alm var en duktig fotbollsspelare (med allsvenska mått) i AIK om än skadedrabbad och dessutom med ett förflutet i Hammarby IF. Andreas Alm som tränare är en någorlunda duktig instruktör och även duglig på att få ihop en grupp. Men Andreas Alm är lika lite som Erik Hamrén var det för 15 år sedan en chefstränare som kommer att vinna några SM-bucklor åt oss. Det saknas erfarenhet, det saknas kvalitet, det saknas förmåga att omsätta ett teoretiskt taktiskt kunnande till praktik, det saknas förmåga att ändra en befintlig matchbild genom aktiv coachning vilken är närmast obefintlig, det saknas vinnarmentalitet, det saknas konstruktiva lösningar och framförallt så saknas det visioner. Andreas Alm är inte ensam skyldig till klubbens insomnande tillstånd utan detta gäller även spelartruppen som vi tidigare skrivit, övriga tränarstaben och inte minst Alms nära parhästar i form av sportchefen Jens Andersson och scoutingchef Björn Wesström.

De pengar och resor som klubben lagt ner på det så kallade "Afrikaspåret" (tidigare "Sydamerikaspåret") har, om vi är generösa i vårt räknande, gett oss Banguras x 2 (de anlände dock från spel i IFK Värnamo och Köping FF) men också en del rena felinvesteringar och känslan är att det finns en hel del frågetecken gällande prioriteringar och dylikt kontra dessa resor. Väsbysamarbetet var framgångsrikt men dyrt och har nu utmynnat i Akropolissamarbetet vilket tyvärr inte alls ser lika förtroendeingivande ut.

Nyförvärv till spelartruppen är på gång och behövs för truppen, och startelvan, är uppenbart felbalanserad. Men ska vi köpa utanför Sveriges gränser så ska det vara spelare med spetskompetens som går direkt in i startelvan. Misstagen att inte förlänga eller signa de två AIK-profiler som fanns tillgängliga inför säsongen kombinerat med åsikten att truppen var tillräckligt bra har kostat oss både poäng och hjärta. Frågan är dock om det enbart är i spelartruppen det nu behövs nytt blod?

Det är trion Alm, Andersson & Wesström som styr AIK Fotboll idag men det är Andreas Alm som är chefstränare och ansvarig för lagets prestation och det är Jens Andersson som är hans närmaste chef. AIK Fotboll AB:s styrelse (AFAB) kan utåt möjligtvis framstå som något passiva men då ska man också komma ihåg att vi kämpat länge för att få den gamla AFAB-styrelsen att förstå att sportsliga beslut ska fattas av sportsligt ansvariga i klubben och inte av enskilda styrelseledamöter utan någon som helst sportslig kompetens. Nu är vi äntligen där. Men då är det också viktigt att de sportsligt ansvariga dels tar sitt fulla ansvar men också ställs till svars för den allmänt slätstrukna och identitetslösa spiral vi just nu befinner oss i. 2011 skulle bli ett mellanår för "nya" AIK såväl på planen som i styrelserummen. Det var vi införstådda med och vi gav det även vår acceptans. 2012 var året då vi skulle ta nästa steg. Så har ej blivit fallet.

Den här klubben behöver ett ordentligt lyft inför det som komma skall med den oundvikliga arenaflytten till den nya nationalarenan "Friends Arena" 2013. Framförallt så behöver vi få tillbaka tron, hoppet och glädjen hos såväl den stora lojala supporterskaran som hos spelartruppen för av detta verkar det inte finnas mycket kvar av idag. Att Andreas Alms målsättning är att "vinna fler matcher än vi förlorar" är talande för AIK Fotboll 2012 - mediokert och visionslöst!

sverigescenen.com