2003-11-06

Fiaskot fortsätter, del IV

Vad hände? Vad hände egentligen med de allsvenska serieledarna efter åtta omgångar? Landets bästa och mest initierade krönika om AIK:s fotbollssäsong presenteras som vanligt av sverigescenen.com och ger svar på några av frågorna.

Vi gick in i säsongen med en ny chefstränare och sportchef och förväntningarna var som vanligt höga när laget skulle revanschera sig för de senaste årens misslyckanden som bl a resulterat i två raka guld för Hammarby och Djurgården. Det som började så bra i april-maj med tabellraden 6-1-1 på åtta matcher och serieledning slutade i tårar efter en sommar med raden 1-5-7 och en tiondeplats!! När hösten kom tog sig laget någorlunda samman för att avsluta säsongen med raden 4-0-1 men ett tidigt uttåg ur Svenska Cupens kvartsfinal (mot Dif!) samt utslagning ur Uefa Cupens första omgång gjorde att även hösten inte väckte några större glädjeskutt hos de numera hårt prövade AIK-fansen.

När man nu så här i efterhand ser tillbaka på den framgångsrika våren när fansen redan började boka upp guldfest i Enköping till den sista omgången så kanske vi ändå måste inse att vi inte spelade särskilt bra. Med undantag av hemmamatchen mot Malmö samt glimtvis mot Halmstad hemma så var spelet egentligen ganska mediokert. Laget var märkt av försäsongens skadebekymmer men kämpade ner motståndarna på ett föredömligt sätt och i och med att en tabell aldrig ljuger så kändes det ändå rättvist och vi gick till serieledning med tillförsikt när dryga 1/3 av säsongen var spelad. Det kändes verkligen som att laget hade mer att ge och när laget vände 0-3 till 3-3 mot Dif så kändes vi ostoppbara. Tänk så fel vi hade.

Laget blev stelt och förutsägbart. Man tappade rörligheten totalt och kämpatagen glimtade bara bitvis till och när så Andreas Andersson korsbandsskadades i matchen mot IFK Göteborg på Råsunda så var det över. Laget sjönk som en sten i tabellen allt medan värsta rivalerna Djurgården och Hammarby tog sikte mot den absoluta tabelltoppen och SM-guldet. Dif tränaren Zoran Lukic hade lovat ett nytt guld och så blev det också. För AIK:s del var spelglädjen som bortblåst och hade inte bottenlagen i år varit sämre än någonsin så hade en nedflyttningsstrid för Gnaget inte varit helt främmande. Ledningen insåg vart det barkade och deklarerade att det nu skulle byggas ett nytt AIK inför framtiden och flera klasspelare hämtades in för att ge Richard Money ytterligare brickor i det lagbygge han påbörjat tillsammans med sportchefen Peter Kisfaludy. Det räckte för att lyfta laget till en slutlig femteplats - samma placering som i fjol. Vi vann inte ett enda derby i år utan derbystatistiken med cupmatchen inräknad ser ut så här; 0-2-3. En jävla tragedi! Vi hamnade också i samma prekära situation som i fjol när en bortamatch mot Malmö under hösten i praktiken kunde spela guldet till Djurgår´n vid en eventuell AIK seger. Laget följde dock känsloyttringarna hos fansen att även i år ej ge Dif någon hjälp och förlusten stannade den här gången vid 0-3 mot 0-5 i fjol. Sådana här känslosamma beslut är alltid jobbiga för fansen att ta ställning till men är man född och uppväxt Gnagare i Stockholm så är detta ändå det minst dåliga alternativet under sådana här tråkiga tillfällen. Nu tog ju Djurgår´n guldet ändå men det skedde åtminstone inte med våran hjälp!

Håkan Svensson har fått fin kritik för sin första säsong i AIK tröjan och vi stämmer in i den. Det är en skön känsla att ha en målvakt som går ut och äger sitt straffområde inte minst i luftrummet på ett sätt man inte blivit bortskämd med de senaste åren med tvålkoppen Daniel Andersson som nr 1. Håkan Svensson räddade AIK många gånger i år men gick tillbaka lite precis som resten av laget under sommaren men det slutgiltiga betyget för Håkan blir; stabil! Daniel Örlund fick inte heller i år några chanser i serien men väl i cupen där han visade att han utvecklats och gått framåt nu när dieten börjat ge resultat för hans form.

Fyrbackslinjen blandade och gav och med Richard Moneys ständiga ommöbleringar (var tog kontinuteten vägen?) var det svårt att veta hur han skulle formera densamma. Mestadels spelades Per Nilsson och Fredrik Björck som mittbackar med Gary Sundgren som backup. Nu när Gary lämnar AIK (tack för allt Gary, du är en hjälte!!) och lägger skorna på hyllan(?) så finns alla möjligheter för Nilsson/Björck att fortsätta utvecklas till det ramstarka mittbackspar vi inbillar oss att de kan bli. I Per Nilsson ser vi också en blivande lagkapten om något/några år. Vänsterkanten var försäsongens stora frågetecken då mängder med dassiga och halvdassiga spelare med vänsterfötter testades utan att finna nåd hos Mr Money. Det blev slutligen en före detta mittfältare som skolades om till back som la beslag på vänsterbacksplatsen. Daniel Tjernström som låg i farozonen att förklaras persona non grata fick chansen - och tog den. Nödlösningen hittade tillbaka till lite av 1999 års spel och gjorde helt okej ifrån sig på en för honom ovan position. Jimmy Tamandi startade säsongen som högerback men försvann delvis ur laget under hösten. Benjamin Kibebe (som nu lämnar klubben) och Karl Corneliusson fick sporadiskt med speltid och visade heller inget extra när de väl fick chansen. Corneliusson var som bäst i träningsmatcherna inför säsongen men visade i Allsvenskan med all tydlighet att han är en skugga av sitt forna jag som tog hanom till landslaget. Verkar ha kört fast fullständigt i klubben och har dessutom fått stora delar av fansen emot sig efter en del händelser som vi ska återkomma till senare i denna artikel. Teddy Lucic såldes till tyska Bayer Leverkusen inför säsongen och från Norrland hämtades vänsterbacksalternativet Mattias Nylund in på lån men han satte inga större avtryck i Stockholm innan han återvände uppåt i landet. Jonas Forsberg var under säsongen utlånad till Degerfors tillsammans med målvakten Frank Pettersson men ingen av dem tog ens en ordinarie plats i division 2 laget och deras framtid i AIK får anses som ytterst tveksam när de nu lämnar Värmlandsskogarna.

Stefan Ishizaki är en av svensk fotbolls största talanger. För bara några år sedan helt i paritet med Kim Källström. "Ishi" kom till AIK som 16-åring och är att betrakta som en av de absolut starkaste symbolerna för AIK om du frågar supportrarna. Tyvärr har "Ishi" inte utvecklats i den takt vi hoppats på och hans säsong i år får anses som ytterligare en mellansäsong. Han har dock en enorm potential och har haft oturen att slå sig fram i ett AIK på nergång samtidigt som Kim Källström kommit fram i ett Dif med full vind i seglen. Det finns betydligt mer att ta av när det gäller "Ishi" men han måste visa en större vilja och engagemang för att få fart på utvecklingskurvan igen - och detta är bara något han själv kan göra!

Kapten Krister Nordin hade även han en mellansäsong då skador satte stopp för en stor del av träningen på vårkanten och det märktes att Nordin låg efter när han enbart spelade matcher. Han höjde sig dock under hösten och Nordin är alltid Nordin. Ett år kvar på kontraktet borgar för full satsning av den "gamle" om nu bara kroppen håller. Martin Åslund gick skadad större delen av säsongen och gjorde comeback först till Uefa Cupkvalet då han var lagets bästa spelare. Möjligtvis gick han på ren inspiration då för ju fler matcher Åslund fick innanför västen ju tyngre gick det. Behöver en hel försäsong med allt vad det innebär och sedan får vi se hur långt det räcker. Känns inte som en man för startelvan 2004. En annan skadedrabbad spelare är Andreas Alm som började säsongen bra för att sedan falla tillbaka i en rejäl svacka och när kontraktet började närma sig slutet såldes Alm till IFK Norrköping där han får chansen till en nystart. Förtjänar beröm för sitt jobb i AIK tröjan! F d lagkaptenen Svante Samuelsson fick tillsammans med Samuel Ayorinde tidigt beskedet att de vara fria att söka nya arbetsgivare. Bägge valde att stanna i klubben men bänkades till en början för att sedan komma in i laget igen utan att göra någon människa glad. Med ett undantag. Ayorindes underbara 3-3 mål mot Djurgården i vårderbyt på Råsunda. Annars är besvikelsen stor framförallt gentemot Svante Samuelsson som lyfter en mycket bra lön i AIK. Ledningen upplever att han konsekvent avvisat spel i andra klubbar för att "mjölka" ut pengar ur AIK. Från fansens sida är besvikelsen också stor över Svante som kom hit med stora förväntningar och gjordes omgående till ny lagkapten men misslyckades nåt så kopiöst att han numera betraktas som ett skämt bland supporterskarorna. Både Samuelsson och Ayorinde gör bäst i att lämna föreningen, dels för AIK:s ekonomis skull men kanske framförallt för sina egna karriärer då spel i reservlaget ytterligare en säsong inte kan anses främja deras fotbollsspelande.

Gabriel Petrovic lånades ut till Väsby under säsongen och har blandat och gett under året. Martin Mutumba och Kweku Turkson fick snabbt stora förväntningar på sina unga axlar men det var ett steg man inte var mogna att ta - ännu. Övriga ungtuppar som fått chansen att spela och träna med A-laget är Per Karlsson, Mikael Thorstensson, Tolga Unal, Mani Tourang samt Peter Motas. Framtiden får utvisa om någon av dessa kan sätta sina avtryck i Råsundaborgen. Viktigt är det under alla omständigheter att unga AIK spelare får chansen att visa framfötterna på Karlberg och sedermera Råsunda. Finns inget smartare och ekonomiskt fördelaktigare sätt än att fostra egna talanger som kan blomma ut och ge framgångar till klubben och bli stora profiler för de egna fansen. Och sedan kanske säljas för dyra slantar till någon europeisk klubb. Bra för såväl klubb, fans som spelaren själv. Detta för oss in på ett närliggande ämne. Varför slår svenska spelare igenom så pass sent?? Jämför med exempelvis England där man åtminstone då och då får fram unga talanger som tidigt utvecklas till stjärnor, och också tar klivet från klubblag till landslag i tidiga år, som Michael Owen och Wayne Rooney som både var 16 år när de debuterade för sina respektive klubbar. I Sverige är det sällan som någon spelare under 20 verkligen benämns som något annat än talanger.

Mats Rubarth var ett skäl till att AIK så ivrigt sökte efter fler vänsterfötter inför säsongen och tidningarna spekulerade i att den ojämne Rubarth enbart hade en bänkplats att vänta då han långt ifrån övertygat annat än bitvis. Men Rubarth gav svar på tal och som han gjorde det! Lagets bästa spelare under säsongen och en av få som verkligen gav publiken valuta för pengarna. Med ett härligt driv i steget, löpvillighet och inte minst snabbhet satte Rubarth fart på AIK:s offensiv. Tio mål och fem ass gav Rubarth segern i AIK:s interna poängliga och Rubarth borde nu vara en man för Söderberg/Lagerbäcks landslagstrupp. Rubarths emellanåt odisciplinerade spelstil glömmer vi för tillfället bort även om det blåste snålt kring Mats efter två raka utvisningar under hösten.

Under hösten lånades först Ajax spelaren Kwame Quansah in för att stärka anfallet när Andreas Andersson gick sönder. Quansah lyckades väl bara så där och två mål är inte okej men så fick han heller inte särskilt många chanser av Mr Money. Lånekontraktet sträcker sig fram till sommaren 2004 - frågan är om han är kvar så länge? Ett mycket uppmärksammat spelarköp var en annan Ghanes. Panathinaikos Derek Boateng kom hit med rykte som en världsartist och "årets värvning" var det givna epitetet. Boateng är en klasspelare, inget tvivel om den saken men tyvärr hämmades han dels av en ryggskadad men även av en mycket dålig fysik. Han låg ordentligt efter samtliga spelare i fystesterna när han anlände och försäsongen 2004 blir mycket viktig för Derek, inte minst sedan han nu också skadat bakre korsbandet och beräknas bli borta några månader. Det bör inte betyda allt för mycket om allt läker som det ska och Derek sköter rehabträningen rätt. Derek Boateng blir navet som det mesta kommer kretsa kring i AIK anno 2004! Är Boateng bra - kommer AIK vara bra. Ett tredje nyförvärv som hämtades in var en annan mycket lovande spelare. Vålerengens Pa-Modou Kah, 23 år gammal "Patrik Viera typ" med steg som en riktig fältherre. Kommer bli mycket viktig för AIK nästa år i rollen som balansspelare på innermittfältet.

Daniel Hoch inledde säsongen som spets på AIK:s mittfält och gjorde det bra men känslan är ändå att "Hochen" är anfallare. Daniel Hoch är nu 24 år gammal och ändå lite av en veteran i klubben. Solnakille och därmed automatiskt populär och profilstark i fansens ögon. Fem mål på 21 matcher är dock inte okej av en ordinarie anfallare i AIK. "Hochen" har en stor kapacitet men är alldeles på tok för ojämn. Visade större arbetskapacitet i år än tidigare men hans största fiende är han själv. Den dag Daniel Hoch sätter fotbollen och AIK som nr 1 i livet och börjar satsa helhjärtat till 100% då kan han bli en målskytt av rang. Det är för mycket jävla utgångar och annat tveksamt beteende i "Hochens" liv just nu. Det håller inte i ett topplag med ambitionen att slåss om de ädlaste medaljerna varje år. En mer fotbollsfokuserad Hoch skulle innebära ett lyft inte bara för AIK utan även för honom själv. Kontentan: Har mer att ge - men måste skärpa sig! Lösning: Skaffa en brud, hyr några videorullar och låt oss ta hand om utgångarna!

Andreas Andersson har varit vår megastjärna i flera år nu. Andreas är en klasspelare av högsta karat som tyvärr har haft otur med skador och hans betydelse för laget ska inte underskattas. Det man skulle önska sig av den gamla skyttekungen är just flera mål. Fyra mål på 13 matcher är inte godkänt och det understryker på ett sätt AIK:s stora akilleshäl de senaste 48 åren. Att få fram en renodlad skyttekung! Kurre Hamrin är vår senaste skytteligavinare och då pratar vi årtalet 1955. Helt makalöst! Under de här åren har exempelvis både Bajen och Djurgår´n haft tre respektive två skytteligavinnare. AIK:s senaste målspruta torde vara Dick Lidman som under en säsong gjorde 16 mål. Vi får kanske nöja oss med att Andreas öppnar upp ytor åt andra spelare och alltid drar på sig minst två man. Hans driv med bollen är också en fröjd för ögat. Han är i mångt och mycket en komplett spelare - om det inte vore för det här med målen då...

Arash Talebinejad har en riktigt misslyckad säsong bakom sig och stora skadebekymmer satte stopp för spel i mer än de elva matcher Arash var på planen. Två mål är magert men Arash ska få en säsong till på sig innan vi tar fram storsläggan. Han har visat upp en seriös och träningsvillig sida och förhoppningsvis kommer detta bära frukt till nästa säsong.

På ledarsidan lämnar, äntligen, assisterande konbärare Pär Millqvist klubben och förhoppningsvis kan nu en ambitiös och duktig assisterande tränare med fotbollskunnande bli det bollplank Richard Money behöver och har rätt till. Individuella tränaren Janne Stahres framtid i AIK är i dagsläget osäkert.

Det man har lagt på minnet från AIK:s spel i år är att laget använt sig av en hög press vilket vi tycker är helt rätt då vi borde ha material för det. Vi är AIK - vi ska inte behöva backa hem mot något allsvenskt lag, speciellt inte på Råsunda. Hög och aggressiv press förutsätter ju då bra tränade spelare och där har ju Djurgården gjort det till en grej att påstå att man har bäst tränade spelare i landet. Sådant här är ju oerhört svårt att mäta utan man kan ju mest gå på känslan som säger att Dif varit starka i slutet av matcherna när tröttheten börjar sätta sina spår. Vi förutsätter dock att AIK är minst lika bra tränade som någon annan allsvensk konkurrent! Vi har heltidsproffs som har betalt för att spela fotboll. Visar det sig att det slarvas med träningsdosen eller kvalitén på detta så ska det åtgärdas omedelbart! En översyn över hela träningsmängden har gjorts i AIK tillsammans med en översyn om klubbens skadeelände. Det börjar bli svårt att skylla på otur när spelare efter spelare gått skadade under inte minst den så viktiga försäsongen. Rapporter från Karlberg viskar om spelare som känner efter för mycket och därför ska rehabträningen bli så tuff att ingen spelare, frivilligt, vill gå skadad och missa den kollektiva träningen/matchandet. Det är på tiden!

En annan detalj som Dif tror sig vara speciella, ensamma om och närmast tagit patent på (ivrigt påhejade av dagspressen) är en offensiv och rolig fotboll. Enligt media spelar roliga Djurgården 4-3-3 (det är viktigt med sifferkombinationer i kvällstidningarna) och tråkiga AIK 4-5-1. Det hela är ju naturligtvis ett spel för galleriet. 4-5-1 kan ju vid en första anblick på ett papper se defensivt ut men i verkligheten är ju 4-5-1 snarare att likna vid 4-3-3 när laget går till attack då syftet är att få fram de offensiva kantspelarna på ett helt annat sätt. Nu försöker vi inte påstå att AIK spelat särskilt roligt i år - absolut inte. Men intentionerna finns där åtminstone och en nyckel till det är ett spelsystem som står sig och som spelarna känner sig trygga med oavsett vem som är ansvarig för laget. Men precis som legenden och gurun Stuart Baxter gjorde så måste ett lag byggas bakifrån och det är här även nya AIK måste börja sitt lagbygge. Minns säsongerna 1998 och 1999 då vi släppte in 15 respektive 14 mål. Så ska det se ut! Det handlar om att vinna. Inte att få flest flugor(?) i Expressen.

En sak som svenska mästarna (tog mycket kraft att skriva ut de orden...) Djurgårdens IF lyckats med är att utveckla spelarna åt rätt håll samt få dem att tro på sig själva och att inte nöja sig med spel i en allsvensk toppklubb utan att hela tiden försöka förbättra sig och bli än bättre och än attraktivare för landslagsledning och eventuella proffsuppköpare från utlandet. Spelare för spelare känns inte Dif som något "Dream Team". Men, de fungerar som en enhet, som ett lag, och de har alla utvecklats enormt som spelare sedan de anlände till Kaknäs. Det har inte AIK:s spelartrupp gjort de senaste åren. Om man hårddrar det så är väl egentligen Mats Rubarth den enda spelare som förbättrat sig avsevärt gentemot året innan. Det är hur man än vänder och vrider på det en skrämmande läsning. Varför utvecklas inte våra spelare i den takt de borde?? Varför är vi inte den lagmaskin vi tidigare varit som mal ("tunga AIK") ner motståndarna? Ett svar kanske är bristen på egna iniativ. Det är ytterst tveksamt att heltidsproffs enbart ska träna en och en halv timme om dagen och sedan släppas vind för våg. Varför satsas det inte exempelvis mer på (inte minst från spelarna själva) att förbättra sig vad gäller ex. fasta situationer? Varför står inte Ishizaki kvar på Karlberg en halvtimme efter avslutad träning och tränar frisparkar och inte minst hörnor? Varför stannar inte Hoch kvar och tränar avslut? Var är det egna engagemanget att hela tiden vilja bli bättre??

Framtidens, och nutidens, fotboll spelas med högt tempo med framförallt snabba omställningar från försvar till anfall. Med några snabba passningar och stor rörelse över hela planen ska man slå till när motståndarna är som mest sårbara. Det gäller att anfalla med mycket folk. Så vill AIK också spela - men än så länge så har vi bara sett glimtar av det spel AIK faktiskt vill praktisera. För att det ska kunna bli verklighet så krävs en helt annan typ av fart inom laget, spelet utan boll blir än mer viktigt om detta också ska fungera i realiteten.

Stefan Söderberg gjorde mycket gott under sitt decennium i AIK. Men "Sir Väs" tappade i slutet av sin sejour engagemang och visade slapphet som resulterade i några misstag som idag stör en hel del. Vi har tagit upp det förut men kan inte låta bli att göra det igen när vi ser Andraes Johanssons utveckling i Djurgården. Så här skrev vi i On the pitch från 2000-07-06; "AIK skeppade också iväg Andreas Johansson, en kille som hade kunnat bli en stor profil på Råsunda, efter bara en säsong till Dif". Andreas Johansson överglänste stundtals Kim Källström i år och har också tagit sig in i A-landslaget. Vidare så gjordes det fatala misstaget att värva Pontus Kåmark till klubben som undergrävde allt vad lagmoral och disciplin hette under sina år i Stockholm. Att nobba ett bud från Troyes på 7 miljoner kr för Karl Corneliusson kändes heller inte särskilt smart när det begav sig och att inte signa gamla AIK hjälten Alexander Östlund som högerback när han lämnade IFK Norrköping var ytterligare ett misstag. "Salle" var märkt av sin valpighet i sin tidigare sejour i AIK men vad Söderberg, och resten av AIK ledningen, missade var att han mognat och omskolats från en medioker anfallare till en mycket bra ytterback med ledaregenskaper. "Salle" fick aldrig något kontraktsförslag från AIK utan valde att gå till Hammarby där han tagit ytterligare ett steg framåt och idag räknas som en av allsvenskans bästa ytterbackar på gränsen till landslaget. Hammarbys bästa försvarsspelare i år heter Max Von Schlebrügge (f d Holmström) och tillhörde även han AIK för en del år sedan. Surt! Förhoppningsvis sker inte sådana här misstag igen i och med Peter Kisfaludys intåg i AIK Fotboll. Kisfaludy har järnkoll på landets talanger och verkar ha inriktningen att köpa ungt och lovande snarare än gammalt och mätt. "Kissen" har det härliga engagemang som Stefan Söderberg hade under många år i Gnaget. Skillnaden mot nu är att det är en tuffare ekonomisk verklighet i klubben än under "Champions League eran" samt tuffare konkurrens från ett flertal svenska och skandinaviska klubbar om de riktiga guldkornen. Inte minst i Stockholm där AIK under många år var ensamma på tronen och ibland även enda Allsvenska lag.

AIK har gått igenom ett rejält stålbad sedan Sanny Åslund tog över VD posten och det stålbadet var nödvändigt efter tjuven Sune Hellströmers korrumperade ledarskap. Sanny har gjort det bra och nu även haft råd att öppna plånboken mycket tack vare publiken som ställt upp mangrant de senaste åren. I år vann vi inte publikligan (Malmö FF 18 715) utan kom tvåa med fantastiska 17 301 åskådare i snitt. Detta är starka papper för ett lag som svikit fyra år i rad och mest krigat om mittenplaceringar. Vi har tidigare varnat för ett publiktapp om inte de sportsliga resultaten förbättras. Möjligt att det tappet kommer nu om inte klubben presenterar något nyförvärv som kan ge fansen framtidstron åter. 2004 blir första året sedan 1995 som AIK inte spelar ute i Europa. Naturligtvis en stor besvikelse. Ett lag och organisation av AIK:s storlek ska naturligtvis spela europafotboll varje år! Detta är ett fullt realistiskt krav som vi ska ha på laget!

Det har pratats mycket om "nya AIK" och vilka spelare som passar in där. Det är därför viktigt att komma ihåg att framtidens spelare inom klubben inte bara ska vara bra fotbollsspelare utan det gäller som alla vet vid det här laget också att ha psyke, något som det varit lite si och så med genom åren. En som både är väldigt bra samt har psyke är Johan Mjällby. En genuin AIK kille som älskas av fansen. Det går bra att plocka hem honom, Peter Kisfaludy! Till nästa säsong kommer också samarbetet med Café Opera att utvidgas med bl a gemensam träningsanläggning ute på Karlberg. Lär säkert leda till fler utlånade AIK spelare som får nödvändig speltid och rutin via spel i Superettan. Intressant!

Sedan fyllhunden Thylander lämnade oss så har supandet under pågående säsong minskat inom AIK:s spelartrupp. Det var därför både tråkigt och förvånande att motta rapporterna om Daniel Tjernströms fredagsnatt två dagar innan höstderbyt mot Dif. Det hela är dock överspelat för våran del sedan "Tjerna" bett om ursäkt till klubben och fansen för denna engångsföreteelse(?). Då är det värre med vissa andra spelare som haft svårt att hålla sig ifrån alkoholen under seriespelet vilket säkert också inverkat på deras prestationer på planen. Bättring ska dock vara i antågande sedan nya AIK inte accepterar sådant här drängbeteende av sina anställda mitt under pågående säsong. Oroshärdar inom truppen har som bekant funnits de senaste åren men nu är de flesta borta eller på väg härifrån. En av dessa är den ständiga gnällspiken och göteborgaren Karl Corneliusson som en av två s k anonyma AIK spelare kontaktade kvällstidningen Expressen mitt under säsongen för att spy galla över allt och alla. Givetvis anonymt. Corneliusson känner att klockan börjar klämta för honom. Prognosen är att han snart får suga ur någon annan klubb än AIK sin feta lönecheck och visa fingret till någon annan publik än Råsundas.

Domarinsatserna har som vanligt varit bedrövliga men det behöver väl knappast nämnas längre. Att inte en svensk domare kan drabbas av en avstängning precis som i ex. Italien är en skandal med tanke på vissa insatser i år. Bara man tänker på svin som Anders Frisk och Jonas Eriksson blir man förbannad!

Bitterheten känns, som vanligt får man säga, stor efter ännu en skitsäsong med Djurgården som svenska mästare och Hammarby som tvåa. Vi har inte nämnt så mycket om Richard Money eller den aktion som inträffade när ett större antal av grabbarna tog sig ner till Karlberg en lördagsmorgon i augusti för att ventilera sitt missnöje med lagets säong. Richard Money är bra på att snacka, påminner nästan lite om Stuart Baxter. Säger saker fansen vill och älskar att höra och det stärker säkert hans position inom AIK kretsarna. Skillnaden mellan Stuart är dock påtaglig. Stuart Baxter levererade resultat som ingen annan och är vår största tränare någonsin! Richard Money har en lång väg att vandra men håller på att genomföra ett lagbygge som har alla möjligheter att bli det storlag vi förtjänar att ha. Money har fått klasspelare till laget som gör andra tränare gröna av avund och som gör att vi ändå tar oss an framtiden med viss tillförsikt och drömmar om en ny storhetstid. Till nästa säsong hjälper inga svepskäl eller bortförklaringar. Nästa år måste bli vårat! Richard Money är vår huvudtränare och förhoppningsvis är han mannen att leda oss tillbaka till den absoluta toppen. Är han det inte - så är hans dagar räknade i AIK. Det pratas mycket om att vi inte har råd (sportsligt & ekonomiskt) att göra oss av med ännu en tränare. Frågan är om vi har råd att inte göra oss av med Rickard Money om detta debacle fortsätter?

Stöd AIK!