Offside, nr 4 - 2002

Det legendariska reportaget om AIK:s firma - pionjärer i fotbollsvåld.

AIK:s firma inifrån - I mörkrets hjärta
AIK:s firma om meningen med livet.

I mörkrets hjärta

Spelartrakasserier, »kvartssamtal« och svensk fotbolls första dödsmisshandel har gjort »firmorna« bespottade i media och kritiserade av supportrar. Hur de själva resonerar har varit okänt. Tills nu.

Text: Stephan Mendel-Enk

Han visste inte varifrån det blödde, bara att blodet denna gång kom från honom själv och inte från någon han hade slagit. Glas och flaskor regnade mot dem från andra sidan gräsplanen. Tomas försökte skydda sig med händerna samtidigt som han slogs. Runt omkring honom föll hans vänner ihop. Killen bredvid fick en champagneflaska slängd i ansiktet. En annan däckade efter att ha blivit slagen med ett järnrör i bakhuvudet. Polisen skrek i högtalaren: »De är helt galna. Låt dem döda varann så plockar vi upp resterna sen.«
Det var mindre än en timme kvar till avspark i 2001 års första derby mellan AIK och Djurgården på Råsunda. Året innan hade Djurgården legat i Superettan och deras firma hade åkt på flera bakslag i liknande drabbningar. Nu hade de mobiliserat rejält. De hade fått ihop drygt 100 man och det här slaget som hölls i Vasaparken i Stockholm var det största supporterbråk som någonsin ägt rum i Sverige. Till sist kunde AIK:s firma inte hålla ihop sin 75 man stora grupp längre. Polisen, som funnits bakom dem ända sedan de lämnade puben omkring 15 minuter tidigare, hade fått förstärkning och började gripa de som befann sig längst bak. Längre fram fick Tomas och de andra som fortfarande stod upp hjälpa de skadade från platsen. Firmans medlemmar fick lämna Vasaparken i smågrupper. Tolv av dem åkte till sjukhus. Resten tog taxi till Råsunda för att se matchen.

De sitter i ett bås längst in på den skotska puben. Innan jag får sätta mig ber Tomas om min legitimation. Han jämför mitt personnummer med siffrorna på en gul lapp han har i handen. Han nickar och jag skakar hand med honom och den andra killen jag får träffa - Rickard. Tomas säger:
- Vi är här som representanter för Firman Boys. Det innebär: inga personliga frågor, ingenting om oss som privatpersoner. Alla namn i artikeln ska vara fingerade och det är de fingerade namnen du ska använda när du pratar med de andra på redaktionen om artikeln.

Han ser ut att vara mellan 25 och 30 år. Rickard något äldre. De har båda tillhört AIK:s firma - Firman Boys - så länge den har funnits. De har gått på AIK-matcher i drygt 20 år. De har hållit »kvartssamtal« med tränare när de tyckt att laget har spelat dåligt. De har förföljt spelare som de ansett betett sig illa mot deras klubb. De har slagits, med risk för sina egna och andras liv, både i Sverige och utomlands. De var med på Råsunda 1999 när en polisman sköt skarpt på Norra stå. De var med i Prag 1993 när flera hundra tjeckiska skinheads väntade på att få göra upp med dem. De var med i Högalidsparken den 29 juli i år under det bråk som ledde till att IFK-supportern Tony Deogan omkom.
- Vi är ett kompisgäng, säger Tomas. Alla i Firman är mina vänner. Vi har hängt ihop de senaste tio åren. Många längre än så.
- Alla har olika bakgrund. Det finns yrkeskriminella, det finns chefer. Det finns nazister, invandrare, kommunister. Folk som tjänar snuskigt bra med pengar och folk som är arbetslösa. Bara två saker binder oss samman: Kärleken till AIK och intresset för våld.

Rickard beställer öl åt oss. Han drar snabbt bakgrunden till hur Firman kom till. Hur Black Army i början av 90-talet var så stort att sammanhållningen blev lidande. Hur några killar kände att något nytt behövdes. De hade slagits tillsammans som medlemmar i Black Army. De kom från Tensta, Väsby, Söderort, City. De bildade Firman efter engelsk modell. En liten men oerhört tight grupp som ansåg sig vara klubbens mest hängivna supportrar, som klädde sig i märkeskläder istället för fotbollströjor och som hade en våldsam mentalitet.
- Det var som knarkare som sökte sig till varandra. Man hade samlats på samma bussar när man reste med Black Army och sen växte man ihop mer och mer, säger Rickard.
- Vi hade lite problem i början av 90-talet, säger Tomas. Ganska många yngre AIK:are hade svårigheter att ta sig till och från matcherna. De var lätta måltavlor, särskilt för Djurgårdare, så Firman blev ett skydd för AIK:are överhuvudtaget.

Gruppen består till stora delar fortfarande av de personer som var med i början. De är mellan 22 och 35 år. Många av dem har vad man kallar vanliga jobb. Flera är gifta och har barn. Jag frågar hur många de är, men Tomas och Richard vill inte berätta eftersom de tycker att det ändå blivit för stor fixering vid siffror i samband med deras bråk mot andra firmor.
- Utan att gå in på några nummer så finns det en stor del av AIK:s supportrar som inte är med i Firman Boys, men som stödjer oss ändå. De tycker att det är viktigt att AIK har en stark firma. Dem representerar vi också, säger Tomas.
- Vi är gräddan av AIK:s supportrar, säger Rickard. Alla vet vilka vi är.

I Gellert Tamas reportage Med Black Army mot SM-guld från 1992 står Firman omnämnd för första gången i svensk press. Där står bland annat att medlemmarna skiljer ut sig genom att alla bär svarta Reebok-skor. Just klädseln har sedan blivit en stor del i den rapportering som finns om dem. I de flesta artiklar berättas att orange är Firmans färg på grund av att medlemmarna i början bar bombarjackor med orangefärgad insida som de vände ut och in när de slogs. Enligt Tomas och Rickard har Firman ingen klädkod, men klädseln är ändå viktig för dem. De klär sig i märkeskläder, bland annat Burberry, Stone Island och Lacoste, och skiljer sig därmed från den traditionella ståplats-publiken i halsdukar, klubbtröjor och höga hattar. Sådana supportrar kallas »julgranar« av Firmans killar.
- För oss är det inte någon cirkus att gå på fotboll. Det som händer på plan är viktigt och man klär sig därefter. Man ska inte gå runt som en pajas i hockeytröja.
Den sortens resonemang genomsyrar hela deras verksamhet. På hemsidan står texten »Förenat med stil och klass« skrivet i stora bokstäver. De är negativa till den fylla och allmänna förödelse som ofta följer i de stora fotbollsklackarnas spår. Om de anser att »julgranarna« är för skräniga i samband med en bortamatch säger de åt dem att skärpa sig.
Jag frågar hur det har påverkat deras förhållande till klubbens övriga supportrar.
Rickard rycker på axlarna.
- Det är aldrig några problem. Ibland är det någon som kritiserar på Internet, men då är det ofta under nicknames som ingen vet vem som står bakom. I verkliga livet säger ingen någonting. De vet var vi sitter före matcherna. Det är aldrig någon som har sagt ett pip.

Det är mitt på eftermiddagen. Solen skiner utanför, men inne på puben är det mörkt och tyst. Jag kissade på en offentlig toalett i närheten innan jag kom hit för jag ville inte verka nervös och gå på toa det första jag gjorde. Nu skulle jag behöva gå igen.

Rickard berättar om en AIK-supporter som för några år sedan gick längre än anonyma inlägg på Internet. Han satte upp en hel hemsida med namnet »Hata Firman«.
- Vi har en kille som är datatekniker så det var inte svårt att hacka den sidan, säger Rickard. Han hade reggat sidan i sin egen e-mail, där fanns personuppgifter och allting. Vi tog över sidan, gjorde den orange och skrev »Firman äger den här sidan«. Sedan fick den här personen ett telefonsamtal från oss.
- Vi förklarade för honom att han fick hålla sig borta från Råsunda i fortsättningen, säger Tomas. Det var hösten 1999. Jag har inte sett honom sedan dess.
Men hur har ni koll på alla som kommer in på Råsunda?
- Vi finns representerade på alla läktare. Firman har alltid haft Norra som sin bas. Men det har vi mer och mer börjat släppa de senaste åren. Folk blir äldre och börjar dra sig mer mot sittplats. Vi anser att vi har haft ganska bra kontroll över Råsunda de senaste tio åren. Men nu har det kommit nya grabbar som vi i princip har gett Norra till.
På vilket sätt har ni kontroll över Råsunda?
- Vi har kontroll över viktiga frågor. Vad det ska vara för banderoller, sånger. Överhuvudtaget hur den här stora massan ska agera.
Även vilka spelare man ska hylla och vilka man ska sjunga nidramsor om?
- Absolut.

Fenomenet med firmor finns i nästan alla stora fotbollsligor. I Sverige finns firmor bland AIK:s, Djurgårdens, Hammarbys och Göteborgs supportrar. De engelska är mest kända i Sverige, men det är inte de som har mest inflytande över sina klubbar. Det har de sydamerikanska. De lägger sig i vilka spelare klubben köper och den tränare de inte gillar får i många fall sparken direkt. Enligt Tomas och Rickard ligger svenska firmor någonstans mittemellan de engelska och de sydamerikanska i frågan om hur mycket makt de har över klubben. De säger att de är nöjda med det inflytande de har över AIK.

Tomas:
- Det är ingen hemlighet för klubbens styrelse vilka vi är. De känner till oss. De inser att det är till fördel för alla parter om vi har någon form av samarbete. De har hellre ett inofficiellt samarbete än förklarar krig mot oss. De har försökt med den taktiken, men det gick ju inte så bra.
Rickard utvecklar:
- AIK hade en säkerhetschef som klubben gav lite väl fria händer. Han blev en maktfaktor i sig. Klubben höll honom om ryggen och det blev problem. Vi fick problem, han fick problem.
Säkerhetschefen de pratar om heter Michael Hedström. Han satt i Black Armys styrelse i början av 90-talet. 1992 brände han ner ett församlingshem utanför Norrköping och dömdes till sex månaders fängelse. Han bytte sida, fick jobb hos AIK, byggde upp en massiv säkerhetsapparat och stängde av flera supportrar från Råsunda. Han blev djupt impopulär hos Firman och andra supportergrupper. Han blev hotad, han fick kackerlackor instoppade i brevinkastet, han fick en brevbomb skickad till sig.
Polisutredningen kring vem som låg bakom bomben pågår fortfarande.
Tomas tar en klunk av ölen.
- Det var en väldigt turbulent tid där runt 97-98. Efter det var det som att styrelsen insåg att det är bättre med någon form av samarbete.
Hur ser det ut?
- Det är väldigt inofficiellt. En inofficiell dialog.
Vem för ni dialog med?
- Det finns några personer inom AIK:s kansli och styrelse. Jag kan inte namnge dem här, det skulle inte se bra ut för dem. Men det finns personer som vi för en dialog med. De skulle säkert förneka det officiellt, men de ger oss ett visst tillträde. Möjligheter till samtal med spelare och tränare bland annat.
Jag frågar vad de tycker att de kan tillföra i sina samtal med tränarna. Tomas förklarar:
- Vi har personer som kan fotboll, vi har exempelvis killar som har spelat i AIK:s juniorlag. Vi går på alla matcher och när spelet inte funkar har vi konkreta frågor som vi vill ha svar på.
- Det kan handla om spelsystem, varför vi använder den spelaren i den positionen och så vidare. Ofta får vi raka svar. Tränaren säger rakt ut vad han tycker om spelarna.
- Innan vi hade samtal med Olle Nordin förra året var vi väldigt tveksamma till att backa honom. Vi funderade på att kräva hans avgång, men efter det samtalet kände vi att han ville AIK:s bästa. Han hade funderingar och argument, han kunde föra fram sin sak och det innebar att vi gav honom vårt stöd. Det här började redan på Erik Hamréns tid och fortsatte med Stuart Baxter, Olle Nordin och Peter Larsson.
- Efter vårt samtal med Stuart Baxter blev det SM-guld, säger Rickard.
Tomas fortsätter:
- Det var samma sak med Olle Nordin. Efter vårt samtal med honom förlorade vi inte en match. Vi kanske inte hade stor del i det, men våra snack kan nog fungera som en väckarklocka för både spelare och tränare.
- Med Peter Larsson gav det sig självt. Han var en jätteduktig mittback men en oduglig tränare. Det var vår räddning att vi blev med honom.
Hur har tränarna reagerat?
- Alla har tagit det bra förutom Erik Hamrén. Honom fick vi ingen respons av. Honom ville vi bli av med. Vi krävde att han skulle bort. Styrelsen gick ut och fördömde oss, ett par veckor senare sparkades han ändå. Det berodde kanske inte bara på oss, men till en del. Det går inte att göra sig omöjlig hos oss. Vi har så stort förtroende, så många som stödjer vår sak.
Efter att kvartssamtalen uppmärksammats i media har det ryktats att klubben kanske inte kommer att tillåta dem i samma utsträckning i framtiden. Jag frågar om debatten påverkat deras möjlighet att få prata med tränarna.
- Inte alls, säger Tomas.
- Vi hoppas kunna fortsätta ta de här samtalen på Råsunda i samband med matcher. Går inte det åker vi gärna hem till tränaren och knackar på i villan istället. Det är inga problem för oss.

De poängterar att de organiserade samtalen med tränarna bara är en liten del av deras dialog med klubben. Vanligare är att de stöter ihop med spelare på uteställen och diskuterar deras insatser.
- Vi rör oss på samma ställen som de gör. Andra supportrar kanske tar en bärs på lokalpuben. Vi är ganska mycket ute i svängen.
- Det är därför AIK:s spelare fått den här pressen på sig jämfört med spelare i andra lag. De vet att de kan träffa på supportrar ute och inte vilka som helst utan de kan träffa på oss. Om spelaren har varit bra på plan och skött sig bra utanför – då är vi de första att visa honom uppskattning för det. Men om laget har gått dåligt och spelaren har varit dålig då vill jag inte se honom på Spy Bar klockan halv fem med en grogg i handen. Det ger inga bra signaler
Konfronterar ni honom direkt då?
- Självklart.
Ytterbacken Mattias Thylander är en av de spelare som tvingats iväg från krogen av Firman. En höstnatt år 2000 var han på nattklubben Tiger i Stockholm, när några Firmamedlemmar fick syn på honom och beordrade honom att åka hem. Thylander vägrade.
En av klubbens väktare gick emellan. Det slutade med att Thylander hamnade i en taxi. Firmakillarna betalade chauffören för att köra hem honom.
Martin Åslund och Andreas Andersson är exempel på andra spelare som haft kontroverser med Firman på krogen.
- Det var för några år sedan. Vi uppskattade inte deras uteliv när det samtidigt gick dåligt för klubben. Utan att veta vad de tycker innerst inne tror jag att det har kommit fram något slags ömsesidig respekt mellan oss. Jag tycker att de sköter sig bättre på plan nu också.
- Man ska inte klanka ner på Andreas Andersson för han visste kanske inte bättre när han kom till oss. Nu för tiden sköter han sig exemplariskt, säger Rickard.
Han skrev nyss på ett nytt kontrakt, hade ni del i det?
- Vi hade pratat med honom tidigare, säger Tomas. Då gav han oss ett muntligt löfte att han inte skulle lämna oss som Bosman utan skriva på ett nytt kontrakt med AIK. Det gjorde han också. Sånt uppskattar vi. Det visar på heder.

Rickard säger att tränarna varit helt oförstående när han tagit upp firmans direktkontakter med spelarna.
- Olle Nordin till exempel. Han sa: »Menar ni att ni träffat på de här spelarna ute?« Det var helt främmande för honom.
- Han bad oss kontakta honom om vi såg någon spelare ute igen. »Hälsa från mig och sätt honom i en taxi«, sa han.
Deras ingripanden tycks ha haft effekt.
- Man stöter inte längre ihop med spelarna på småtimmarna. Och om man möter dem har de Ramlösa i glasen.

Jag går på toaletten. När jag kommer tillbaka har jag glömt vad vi pratade om, men Tomas tar upp tråden.
- Vi tror att vi gör en stor insats när gäller att förebygga Bosmanfall i klubben. Det finns inte många spelare som klubben velat behålla som har lämnat oss för kaffepengar. Vi har tre exempel: Lasse Zetterlund, Janne Eriksson och Jesper Jansson. De har alla fått det jobbigt.
Rickard säger:
- I de fallen kommer vi gärna med pekpinne och slår dem på fingrarna. Andra supportrar kan klaga på att vi skrämmer bort spelare från klubben. Men det gör ju att vi får folk som verkligen vill spela för AIK.
- Vi satsar på kvalitet på de spelare som kommer hit, säger Tomas. De ska vara beredda att bli en del av AIK, att kämpa och jobba för AIK. Det är därför vi har haft så få Bosmanfall. Spelarna vet att de får problem med oss om de inte lever upp till kraven.
Utåt fördömer klubben sånt, vad har ni fått för reaktioner från ledningen?
- Vi känner inte att vi fått någon kritik. Det ligger ju ganska i linje med vad vissa i styrelsen tycker även om de aldrig skulle säga det officiellt. De är inte helt fel att få supportrarna mot en viss spelare när det är kontraktsförhandlingar till exempel. Ibland har Stefan Söderberg försökt vända supportrarna mot en spelare via media. Vi har hakat på ibland när vi ansett det berättigat.
- Om man möter någon från kansliet kan det hända att man pratar om det här i lite skämtsamma ordalag, säger Rickard.
Jesper Jansson lämnade AIK för Djurgården efter ett kontraktsbråk med Stefan Söderberg inför säsongen 1996. Det blev inledningen till de värsta förföljelser en svensk spelare någonsin blivit utsatt för.
Han blev mordhotad. Han fick mängder av pizzor och postorderprylar han aldrig beställt hemskickade till sig. Han kom hem en dag efter träning och såg sin ytterdörr ommålad i orange med texten »Judas« på.
Jesper Jansson gick under jorden, fick skyddad identitet, nytt personnummer och hemlig adress. Det kom hotbrev även till den nya adressen. Efter ett år rev han sitt kontrakt med Djurgården och flyttade till Norge. Firman rekommenderade honom att aldrig bosätta sig i Stockholm igen.
- Jag har sett att han sagt i intervjuer att han aldrig mått så dåligt som under den tiden. Det gläder mig verkligen, säger Tomas.
- Han var lagkapten, det finaste man kan vara, och lämnar oss för Djurgården. Självklart blev andra spelare, ledare, styrelse också jävligt besvikna på honom. Bara att vi tar det ett steg längre, säger Tomas.
Ni fullföljer deras tanke, menar du?
- Ja

Jag frågar hur de resonerar när en spelare ska trakasseras.
- En spelare som vi anser har pissat på AIK utsätts för så mycket psykisk terror att det i princip blir omöjligt för honom att klara av ett vardagligt liv. Det här är inget vi gör i en handvändning, det krävs verkligen att spelaren har betett sig illa. Fungerar inte psykisk terror återstår bara fysisk terror, det vill säga våld.
Hur långt är ni beredda att gå?
- Hur långt som helst.
Har ni använt »fysisk terror« mot någon spelare någon gång?
- Nej, det har aldrig behövts.
Pontus Kåmark är den spelare som under senare år dragit på sig mest irritation från Firmans medlemmar. Han värvades dyrt inför 1999 års säsong och gjorde bara nio allsvenska matcher på två år i AIK. Han ville avstå från träningar för att träffa sin dotter i Göteborg, ansågs slapp och oprofessionell.

Vi pratar om att de flesta av de misslyckade värvningar som gjordes under AIK:s hårdsatsande år nu är borta från klubben. Tomas och Rickard tycker att laget verkar vara på rätt väg, men beklagar att föreningen inte förvaltat arvet från Stuart Baxter bättre, att det inte tycks ha funnits någon röd tråd att jobba efter de senaste åren.
- Där har Djurgården lyckats bättre, säger Tomas. Därför är det så viktigt att de inte vinner i år och kanske tappar några spelare till nästa säsong.
Han ställer ner ölflaskan.
- Det här trycks i november, va? Vi har Malmö borta i näst sista omgången. Om läget är sånt att vi är klara för allsvenskt spel och Malmö måste vinna för att Djurgården inte ska ta guld – då kommer vi att göra allt för att våra spelare inte tar poäng i den matchen. Det blir historiskt – första gången vi kräver av spelarna att de inte tar poäng. Att Djurgården ska vinna guld, det vore det absolut värsta tänkbara scenariot för alla AIK:s supportrar.
- Speciellt eftersom Hammarby vann förra året, säger Rickard. Det finns inte på skalan att Djurgården ska vinna året efter.
- Djurgården ska inte få någon hjälp av AIK. Jag kan garantera dig att vi kommer att göra vårt för att se till det, säger Tomas.
Får ni med er spelarna på det?
- Aldrig officiellt, men inofficiellt ska de känna att den här matchen kan vi förlora. Jag blir väldigt förvånad om vi tar poäng i den matchen.*

Efter drygt tre och en halv timme på puben är jag tvungen att gå. Min tjej har varit ensam med vårt knappt två veckor gamla barn hela eftermiddagen och dessutom har jag svårt att koncentrera mig efter alla öl. Tomas och Rickard säger att jag kan kontakta dem via Firmans mejl om jag har fler frågor.
- Just det, säger Rickard när jag precis har rest mig. Du har ju inte ens berättat vad det blev.
- En pojke, svarar jag.
- En son, grattis! Lycka till.

Två veckor senare träffas vi igen på ett kafé i Stockholm. Firman har bokat övervåningen hela eftermiddagen. Förutom Tomas och Rickard är ytterligare två medlemmar ur Firman där – Erik och Anders.
På mejl har jag redan ställt frågan vad de upplever som »sin största stund« hittills.
- Vi är alla överens om att SM-gulden 1992 och 1998 står i särklass, säger Tomas.
Och vad gäller era drabbningar?
- Det finns så mycket. Hemmamatchen mot AEK Aten i kvalet till Champions League 1999 skulle nog många av oss nämna. Både att vi kvalificerade oss till Champions League och att det blev ett stort upplopp på Norra Ståplats. Det gladde nog de flesta.
- Ofta har drabbningarna mot Djurgården varit mest minnesvärda, säger Rickard.

De berättar hur »drabbningarna« planeras. Puben de ska sitta på innan väljs med omsorg. Den ska inte ligga i en korsning. Den ska inte ha insyn. Den ska ligga nära tunnelbanan. Det ska inte ligga någon byggarbetsplats i närheten så att motståndarna kan plocka på sig vapen på vägen dit. Helst ska det vara en pub som de inte använt förut.
Ligorna tar sedan kontakt med varandra via mobiltelefoner. De skickar ut »spotters«, yngre killar som inte är kända av den andra ligan, för att ta reda på var de andra befinner sig.
De berättar att vissa killar helt snöat in på att planera strategier inför slagen.
De berättar att ligorna ibland träffar på varandra av en slump.
De berättar om en kväll i slutet av april förra året när alla de fyra stora ligorna var ute samtidigt.
- Bajen hade hemmamatch mot Göteborg, säger Tomas. Kvällen innan satt vi på Centralpuben vid tågstationen för att hälsa göteborgarna välkomna. Vi hade spotters ute som rapporterade att en göteborgsliga hade synts till på Södermalm. Men innan vi ens hann kolla det kom nya besked.
De fick höra att det satt en Djurgårdsliga på krogen Allemansbar på Malmskillnadsgatan. Antagligen var även djurgårdarna i första hand ute för att slåss med IFK-supportrarna.
- Vi ringde gårdarna när vi lämnade Centralen och sa att vi var på väg, säger Rickard.
Gängen brakade samman i korsningen precis utanför krogen. Förbipasserande bilar fick bromsa, väja och backa därifrån. AIK:arna var omkring 40 man. Djurgårdarna ungefär lika många.
- Vi visste att dörrvakterna hade ringt polisen så det låg i bådas intresse att få ett så snabbt avgörande som möjligt, säger Tomas. Det är traditionellt svårare att inta en pub än att försvara en så vi försökte få ut djurgårdarna för att mötas en bit därifrån. Det lyckades inte riktigt. Men två, tre av deras ledarfigurer gick i backen och det satte sig i psyket på gruppen. De fick panik och backade in i puben igen.
De pratar nästan i munnen på varandra. Erik och Anders har inte sagt så mycket tidigare, men deltar nu livligt i samtalet..
- Vakten försökte få in allihop för att låsa dörren, fortsätter Tomas. Han skulle precis stänga när en av våra killar tog en MC-hjälm och slängde den mot honom med full kraft. Vakten hann ducka och istället träffade den en gårdare mitt i käften.
- Sen sprang vi ner mot Sergels Torg. Då hörde vi polissirenerna och drog oss tillbaka till vårt utgångsställe.
Bara några minuter senare drabbade Hammarbys och Göteborgs supportrar samman i Kungsträdgården.
De berättar att slagsmålen oftast inte varar mer än två, tre minuter men att det känns som en evighet. De berättar att man antingen vinner eller förlorar – den liga som först springer från platsen har förlorat. Det kan också bli oavgjort om polisen avbryter innan en vinnare kan utses eller om ligamedlemmarna slagits så länge att de inte orkar mer.
De berättar om de oskrivna reglerna: man ger sig inte på »julgranar« eller andra oskyldiga.

De berättar om den första drabbningen i Sverige som gjordes upp via ett mobiltelefonsamtal.
- Idén med mobiltelefoner hade liksom inte slagit folk innan, säger Tomas. Under 80-talet och nästan hela 90-talet hade man fått leta upp varandra. Om det inte hade blivit något i samband med matchen eller utanför arenan sprang man omkring på ställen där man visste att de andra brukade sitta.
- Det var ofta resultatfattigt, säger Anders.
- Mobiltelefonerna var revolutionerande, säger Tomas. Nu tyckte folk att det skulle bli boxning i princip var och varannan dag. Sen har det visat sig att det kanske inte var så enkelt, men just den här gången gick allt enligt planerna.
Drygt 50 Firma-medlemmar satt på krogen Läckerbiten på Södermalm inför ett hockeyderby vintern 1997. De tog kontakt med djurgårdarna och berättade var de befann sig. Djurgårdarna var på väg ut till Globen, men sa att de skulle vända.
Firman skickade ut några killar som höll utkik. Efter ett tag kom en av dem in och sa att han hade sett djurgårdarna komma uppifrån Medborgarplatsen.
- Först var det ingen som reagerade. Sen small det till. De skickade in en stor jävla sten genom rutorna. Där ute stod 25 man med avsågade hockeyklubbor och järnrör.
- Ruta efter ruta åkte in på puben. Det flög glas därinne. Det fanns bara en liten trång dörr som alla skulle ut igenom. Efter ett tag började vi välla ut och då brakade det riktigt jävla vilt utanför puben. Det här var på vintern. Det var kallt. Mörkt.
Slagsmålet varade omkring en minut. Djurgårdarna, som var färre till antalet, splittrades upp i smågrupper och gav sig iväg. Men en kille stod kvar. Han hade fått panik och kunde inte röra sig.
- Han bara stod där med en avsågad hockeyklubba som han höll i. Senare fick vi veta att det var en ganska ung kille som inte hade varit med så mycket innan.
- De hade väl inte dragit förutsättningarna för honom, säger Rickard. De hade kanske sagt att vi åker dit och klipper Gnaget. Men det var inte riktigt så det gick till.
- Så han stod som fastfrusen i marken med den här hockeyklubban, säger Tomas. Hade han inte haft den hade han kanske klarat sig.
Istället ryckte en kille klubban ur hans händer och knäckte den över hans nacke. Flera Firma-killar kom dit och tryckte in glas, flaskor och brinnande marschaller i hans ansikte. Han försökte skydda sig så gott det gick, lyckades kravla sig upp och började springa därifrån. Då kom en kille från motsatt riktning och tryckte en hoppspark i bröstet på honom.
- Jag kommer aldrig glömma synen när vi åkte därifrån, säger Rickard. Han satt mot husväggen och hyperventilerade. Helt täckt med stearin.
- Efteråt var vi jävligt nöjda, säger Tomas. Det var en sån enorm adrenalinkick.

I somras skördade drabbningarna sitt första dödsfall.
- Det var en chock för alla när göteborgarna drabbades, säger Tomas.
Varken han eller Rickard vill prata om den händelsen. En mordutredning pågår. Omkring 50 medlemmar har varit på polisförhör, några har suttit häktade.
Dagen innan vi träffas har polisen anhållit en person, misstänkt för mord.
- Självklart har alla tagit ett steg tillbaka efter det här, säger Rickard. Men tiden läker alla sår. Jag vet precis hur det kommer vara under vinterhalvåret. Man kommer att peppa varandra ända till fotbollen kör igång. Sen är det som vanligt igen.
- Det blir business as usual, säger Tomas.

Ytterligare en kille kommer bort till vår del av fiket.
Han heter Jocke och har en likadan beige keps som både Tomas och Rickard hade första gången vi träffades.
Vi hälsar på varandra. Han frågar vem jag är och jag förklarar.
- Jaha du, säger han. Då får du träffa »Big Boss« nu också. Ha ha ha.
Han sätter sig och börjar greja med en dunk och en massa juice-paket. Han förklarar att han sitter på anstalt och tänkte bjuda killarna på fest ikväll. Han häller ner den hembrända spriten från dunken i juicepaketen varpå han omsorgsfullt återsluter förpackningarna.
Han säger att han blev utpekad för polisen efter ett bråk i våras. Annars är det ytterst ovanligt att medlemmarna anger någon, oavsett vilket lags liga de tillhör. Kravet på att inte snacka med polisen är stenhårt, även jämfört med andra liknande grupper. Till och med den italienska maffian kräver ibland att den som gjort sig skyldig till ett uppmärksammat mord ska erkänna för att inte hela gruppen ska lida. Så fungerar det inte i Firman
- Vi tjallar aldrig, säger Tomas.
- Du pratar inte med polisen vad det än gäller. Det existerar inte att vi skulle kräva att någon som begått ett brott skulle erkänna för att skydda oss andra.
Han drar ett exempel från en match i Örebro 1999. Efter matchen attackerade AIK:s supportrar polisen med flaskor och stenar. När polisen fick förstärkning pekade de attackerade ut en AIK:are som skyldig.
- Problemet var att han var likadant klädd som en annan kille. De tog fel person. Han dömdes till sex månader i tingsrätten. Han har flickvän, barn och jobb och fick ta ett fängelsestraff på sex månader för en annan kille.
- Det är sånt som händer. Vi kan inte kräva av någon att han ska ta på sig ett brott bara för att polisen har tagit fel person. I så fall skulle polisen alltid kunna ta fel person bara för att få igenom ett erkännande.
Rickard säger.
- Det enda som krävs är att du håller käften. Du kan dra dina egna förehavanden om du vill, men du nämner inga namn. Det är en oskriven regel, så självklar att den inte ens behöver nämnas.

Ett vanligt år hade det säkert blivit bråk i samband med AIK:s bortamatch mot Göteborg och i höstderbyna mot Djurgården och Hammarby, men efter händelsen i Högalidsparken har hösten varit ganska lugn för Firman.
I normala fall blir det omkring fem, sex stora fighter om året.
Jag frågar hur de förklarar sig när de kommer till jobbet med stora märken och sår efter ett slagsmål.
- Många tränar kampsport så man säger att det var någonting som hände på träningen. Eller i korpfotbollsmatchen. Eller också har man halkat i badkaret, säger Rickard.
Och hemma?
- Tjejen vet ofta vad det är man håller på med. Kanske inte i detalj, men hon förstår.

Som alla de andra svenska firmorna har AIK:s firma en underavdelning för yngre killar - Young Boys. Medlemmarna där är mellan 18 och 22 år. De kan kvalificera sig för den riktiga Firman genom att visa sig pålitliga och kampvilliga under slagsmålen.
- Det handlar bara om psyke, säger Tomas. Det finns personer som är 1,65 och väger 60 kilo men som ändå står kvar vad som än händer. Det handlar om att bemästra rädslan.
Hur gör man det?
- Visst händer det att man blir rädd, säger Rickard. Men samtidigt ger det en sån otrolig kick.
Han skiner upp.
- Det är ju det alla är ute efter. En adrenalinkick som inte är av denna jord.
Han säger att det är svårt för mig att förstå eftersom jag aldrig har varit med om ett fotbollsbråk. Han försöker förklara känslan i kroppen inför en drabbning.
- Man är en tight grupp. Kanske 60 personer. Du går ut från en pub, du vet att du kommer möta likasinnade som inte vill något annat än att slå dig på käften. Ni har bestämt ett ställe där ni ska mötas. Hela den här gruppen går och eggar upp varandra rejält, du peppar dig själv. Så kliver man upp ur tunnelbanan och precis innan det smäller så kommer känslan. Det är obeskrivligt, finns inte en orgasm i världen som kan ersätta det.
- Du vet inte vad som väntar dig, säger Tomas. Du vet inte hur många dom är, du vet inte om de är beväpnade. Det enda du vet är att de är Djurgårdens tuffaste grabbar och att de hatar dig för att du är AIK:are.
Längtar ni efter slagsmålen mellan matcherna?
- En vanlig supporter tänker bara på fotbollen när han laddar inför match. Vi tänker på fotbollen, men vi tänker på det här också. På samma sätt som vi har ett stort fotbollsintresse har vi ett stort våldsintresse.
Hur vaknar ett intresse för våld?
- Jag tror att många blev skolade och inspirerade under 80-talet när läktarvåldet var stort i Sverige. De var i tonåren då och började hänga ute mycket.
- Men de här myterna om att vi är utstötta ur samhället och behöver söka oss till en grupp för att känna samhörighet – det är rent skitsnack. De här killarna har aldrig haft några problem att ta för sig i samhället, vare sig vad gäller tjejer, pengar, kompisar eller något annat.

Det är fredag eftermiddag. Det börjar bli sent. Erik och Anders har gått hem. Det är nästan ingen kvar på fiket förutom Tomas, Rickard, Jocke och jag.
Jocke håller upp ett av sina juicepaket och ser nöjd ut.
- Jag börjar bli riktigt bra på det här, säger han.
Han har ett tag kvar på sitt straff. Tomas berättar att Firman alltid håller kontakten med de medlemmar som åker fast.
- Det gäller alla. Vi tar hand om våra grabbar. De ska ha allt de behöver oavsett om de sitter på kåken eller är ute.
Rickard fortsätter:
-Vi hälsar på dem på helgerna. Vi lämnar pengar, kläder, tidningar, kanske TV-spel. Vi är helt beroende av lojalitet. Utan den och kärleken till AIK så finns vi inte. Vi är en helt unik sammansättning människor och alla är beredda att gå i döden för varandra.

Jag frågar om de kommer att hålla på med det här för alltid.
- Det där kommer ofta upp när vi sitter och pratar, säger Rickard. Om vi tänker oss själva som 45-50 år. Säg att vi har dragit några bärs och stöter på en massa skitungar i tunnelbanan på väg hem från en match. Jag tror ändå att vi dikterar villkoren i den där tunnelbanevagnen.
- Men det är klart. Jag har svårt att se mig själv i en drabbning långt ut i en förort om tio år.
De säger att det finns folk som försökt att sluta, men att det är svårt.
- De får ständiga återfall, säger Rickard.
- Det finns enstaka exempel på folk som lagt av helt, säger Tomas. Men de kan inte gå på fotboll längre. De får lyssna på radiosporten eller kolla text-TV.
- Det är oss de känner på matcherna, säger Rickard. Det är hos oss de har sin tillhörighet. Vänskapen är så djupt rotad. Och du ställer dig inte bredvid och kollar när dina vänner får stryk. Du kliver in igen.

Under vårt förra möte frågade jag vad det var som drev dem. Tomas berättade att de ibland möter folk i Stockholms undre värld som inte kan förstå vad de håller på med.
Precis som andra kriminella grupper riskerar de sin hälsa, karriär och privatliv. Men andra grupper gör det för att komma över pengar. Firmans verksamhet kommer aldrig att ge medlemmarna ett öre.
- Jag har tänkt en del på den frågan sen sist, säger Tomas. Jag snackade med en annan kille om det och då gjorde han precis vad jag kommer att göra nu.
Han drar upp ena tröjärmen och pekar på AIK-emblemet han har intatuerat på överarmen.
- Det här säger mer än tusen ord. Det handlar om AIK. Vår kärlek till klubben är så stor att vi är beredda att ta väldigt stora risker för den.

En annan fråga jag tog upp på puben gällde riktiga supportrar.
Den vanligaste kritiken mot ligor som Firman är att medlemmarna inte är riktiga supportrar. Kritikerna menar att en supporter hjälper sitt lag, medan Firman förstör för AIK genom att skapa dålig PR.
Så när vi satt på puben frågade jag om de ansåg att deras verksamhet hjälpte AIK eller inte.
Tomas svar kom blixtsnabbt:
- Det är vi som är AIK.

*Matchen Malmö FF-AIK slutade 5-0.